Den här dagen var inte som andra. Det var en dag av djupaste sorg men också av hundratals kramar. Tankar i virrvarr. Näsdukar som blöttes, kinder som blev våta. Svartklädda och vitklädda. En kyrka som vibrerade av känslor. Luften full av kärlek. Pappas liv, pappas färg i varje ton i musik och sång. En präst som ledde oss med absolut gehör genom allt. Är tacksam i varje cell för all värme som omslöt oss denna dag. Alla ljus som brinner i människor för pappa, för oss. Otroligt. Fint. Rörande. Nu väntar sängen på oss möra människor. Gonatt pappa, sov så gott!

Detta var dagen som aldrig blev dag. Den dag då stormen Sven lurade runt hörnet. I pinkregn och mörker samlades vi för att göra församlingshemmet fint och dukat till pappa Gunnars begravning. En hyllning till en lingonskogens kung. Nu är vi möra men borden står dukade och lingonprydda. Och Sven har ännu inte dragit in över bygden. Pappa, allt för dig, det vet du.

Det är tunga dagar. Huvudet fullt av både praktiska göromål och reflektioner. Många svåra känslor. En hjärna som är alltmer trött och ett hjärta som gråter. Men på något sätt ska vi ta oss igenom det här, vi måste ju. Löpturen idag gick riktigt hyfsat. Och bonderomantiken spirade i kvällens program. Alltid någon slags energipåfyllning, det behövs verkligen.
Det var också kul att träffa Ernst idag. Han kom på cykelbanan runt knuten. Väldigt långhårig och nyfiken blick. Jag hade lust att klappa honom, den lurviga lilla saken på fyra ben.

Vägen går framåt, det måste den även om pappa är död. Sorgen måste gå hand i hand med glädjen, bara så kan vi alla knalla steg för steg framåt. En del dagar går jag i sorgemolnet hela dagen, andra skiner solen bitvis och värmer mig. Jag hittar tröst på olika sätt. Först och främst i min familj, min man, mina barn, systrarna och mamma. Men också i min varma, goa Glödfamilj- och i andra vänner. Naturen, skogen, där känner jag att pappa är närvarande. Och när jag springer. Då sitter han på min axel och hejar på. Skönaste vilan för min sorgsna själ är i sången. Där hittar jag en sinnesfrid och glädje som inte finns någon annanstans. Konstigt nog är det också en tröst att åka till affären, särskilt de tyngsta dagarna. Där kan jag låta hjärnan vila från djupet och koncentrera mig på potatis, morötter och köttfärs, mandariner och mjölk. För en stund blir livet vanligt och enkelt, en liten paus från det svåra.

Här är kompisen från hästhagen. Fin va?!

På fredag ska jag begrava min pappa. Det innebär att det här är en vecka som inte är som andra. Därför laddar jag med extra motion och sömn. Tog en lång springtur idag. Det låg ett särskilt decemberskimmer över fälten. Vid hästhagen fick jag sällskap. En sällskapssjuk pålle ville följa med mig. Tyvärr gick det inte.

Mitt i kommersen, mitt i julstressen på varuhuset Vågen stod vi. Glödbrudarna sjöng in första advent kompade av vår trogna musiker Magnus. Alltid något extra att sjunga julens sånger med Glöd, det var ju i juletid vi började för femton år sedan. Alltid lika roligt att se hur människor i olika åldrar stannar upp i steget och spricker upp i ett leende. Advents- och julsångerna får hjärtan att tina. Kanske blir julens budskap extra tydligt i konsumtionens mecka. Men änglarna från en eventfirma fladdrade omkring och till och med tomten var där. Hur som helst, stämning blev det!

Mysig lördagskväll hos mamma. Vi fortsatte firandet med pajer av olika slag och en gräddig saffransglass till efterrätt. Mums!