Vi tog en promenad idag, mamma och jag. Ljuset strålade över byn som om det vore en dag i mars. Vi gick där och språkade om allt mellan himmel och jord. När vi närmade oss kyrkan tänkte vi gå till pappas grav. På väg ner i kyrkbacken upptäckte vi dem. Så små men så starka, hoppfulla. Blåsippsknoppar under löven. På nåt sätt kändes det så fint. Inget konstigt alls. Vi tog till oss den känslan och lade den längst in i hjärtats vrå. Där ska de få rota sig och ge oss ny kraft.