Vägen går framåt, det måste den även om pappa är död. Sorgen måste gå hand i hand med glädjen, bara så kan vi alla knalla steg för steg framåt. En del dagar går jag i sorgemolnet hela dagen, andra skiner solen bitvis och värmer mig. Jag hittar tröst på olika sätt. Först och främst i min familj, min man, mina barn, systrarna och mamma. Men också i min varma, goa Glödfamilj- och i andra vänner. Naturen, skogen, där känner jag att pappa är närvarande. Och när jag springer. Då sitter han på min axel och hejar på. Skönaste vilan för min sorgsna själ är i sången. Där hittar jag en sinnesfrid och glädje som inte finns någon annanstans. Konstigt nog är det också en tröst att åka till affären, särskilt de tyngsta dagarna. Där kan jag låta hjärnan vila från djupet och koncentrera mig på potatis, morötter och köttfärs, mandariner och mjölk. För en stund blir livet vanligt och enkelt, en liten paus från det svåra.

Här är kompisen från hästhagen. Fin va?!