Jag håller mina kupade händer om minnet.

Farmor och jag i utemöblerna under blommande träd.

Sommar, surrande bin, hemgjord rabarbersaft, barndom.

Eller vid pianot, de långa fingrarna smekte fram tonerna. Högtidsstund, släktingarna andlösa runt kaffebordet.

Eller mormor och jag, vid bordet i hennes lägenhet i Hallsberg.

Kaffekopparna var framme, jag intervjuade henne om hur livet hade blivit.

Min lilla vithåriga mormor som så envist tagit tillvara alla stunder hon kunnat för att fånga en gnutta egentid. Där vid symaskinen, som hon trampade för hand, hittade hon sin energi. Fem barn, hundar runt benen och någonstans inombords en konstnärsjäl som aldrig gav upp. Lusten fanns men kanske inte alltid orken.

Rut och Rut. Jag saknar er så! Käraste farmor, käraste mormor. Hur kan man någonsin vänja sig vid att bli av med en människa? Någon som format en, vårdat en och älskat en sedan man föddes? Ni finns med mig i mitt hjärta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så efterlängtad! Den väcker oss till liv igen! Våren är här! ...

Underbart! Så kul att fota show! I'm Every woman. Så roligt det ska bli! Scenen väntar! ...

Så går vi in i det nya året. Så nytt, så fräscht och oskrivet! Så många möjligheter och spår! Jag njuter. Så väldigt skönt att ha en vår i sikte och en sommar sen som kommer. Det här senaste halvåret har jag lärt mig massor om hur det kan vara i live...

Så kom julen. Efter en lång, mörk och snålblåsig motvindshöst. Hela december är som en utsökt förrätt. Förväntan byggs upp. Tyvärr för lite musik i år, för tomt och tyst. Men i saknaden växer längtan och drivkraften att förändra. Till nästa jul blir ...

Den här hösten går mot sitt slut. December är vanligtvis en tid jag älskar. Efter några mörka månader går vi in i ljuset, sången och den inre värmen. Den här hösten liknar ingen annan. Minsta möjliga musik betyder minus i tillvaron. Utmaningarna har ...