Ska avslöja en sak. Jag har en bok där jag klistrar in bilder och text på hur jag vill att mitt liv ska gestalta sig, vilka drömmar jag har. För jag tror benhårt på tankens outsägliga kraft liksom att hjärnan behöver matas med bilder för att sända ut rätt energi. Det du sänder ut till universum får du tillbaka liksom. För två år sen klistrade jag in bilder och skrev om en Glödande show där vi fick vara de artister vi älskar.

Igår klistrade jag in en bild på framsidan av mitt bokmanus. Det manus som legat ett tag sedan sist jag skickade in det till ett knippe förlag. Har inte känt det som om tiden är mogen. Men nu är den det! Nu ska den ut!

Är så glad och tacksam för min hjärna. Att den fungerar. När man låter den vila någon dag så poppar det upp nya idéer. Ja, det fungerar så, precis som jag skrivit om både i jobbet och privat. Vila är vad hjärnan behöver. Ladda upp. Då svarar den. Så lätt att glömma i vårt prestationsfixerade tidevarv. Vila är sexigt, vila rules!

Ibland ser man den där perfekta scenen framför sig. När livet är som på film, människorna vackra, ledmotivet får det att tåras, allt stämmer, allt är så lyckat och bra. Som häromdagen när sonen och jag skulle ha en sen eftermiddag på stan. Ta igen förlorad tid. Komma närmare varann. Som vi sett fram emot dessa dyrbara minuter! Han skulle få ha mig för sig själv - och jag skulle mysa med honom. Mor och son - get together time. Jomenvisst! Det började med att jag sprutade ner hans bästa jacka med diesel på macken efter att ha köat till den förbenade dieselpumpen i en halvtimme. Sen åkte vi varv efter varv på stan och letade parkering. Bilen luktade diesel och svordomar. Svetten rann inför jackan och jag kände mig splea huvudrollen i "Den sämsta av mödrar".

Nåväl. Sonen stod ut. Vi hittade en parkering till slut. När mamman, det vill säga jag, bett om ursäkt för fadäsen med jackan och förträngt svettodören kunde vi slappna av och ha mysigt. För det har vi - men lite för sällan.

Nästa gång tar vi cykeln!

Hon är en gåva och en utmaning. Min bästa coach. Hon tvingar mig att vända på saker och ting. Hon ser det på sitt vis eftersom hon har en annorlunda hjärna. Det kallas funktionshinder men det är ett okänsligt och klumpigt sätt att beskriva det på. Hon är inget hinder utan en möjlighet. Hela hon är ett utropstecken för att tänka nytt, tänka om, tänka till. Jag är lycklig över att vara utvald till att vara just hennes och hennes brors guide i tillvaron. Och hon är galen i mig, det berättar hon ofta. Häromdagen gjorde hon ett avslöjande.

- Mamma, jag ska erkänna nåt!

- Ja, vadå? svarade jag.
Vi var på promenad och det är ofta då eller i bilen som det kommer.

- Jag har inga barn, det är dockor som jagl eker med. Och du - så är jag singel.

Ok. Då vet jag!

Den där inre glöden som jag skrivit och beskrivit så många gånger, den har flämtat och fladdrat lite ett bra tag.

Har känt mig rätt likgiltig inför det mesta - och likgiltighet har aldrig stått på min önskelista. Showerna såklart blev till fyr på brasan - men de vedklabbarna brann ut efter ett tag. Nu efter lite tid att tänka förstår jag. Stress och osäkerhet är mördande för kreativiteten. Att tvingas uppleva tillvaron som en stafett mellan ständiga stationer trubbar av, stänger igen. Jag dör utan "bara-vara". Att bara prestera är att kväva sig själv långsamt. 

Inte är det konstigt att känna så om man är en människa av kött och blod! TRor och vet att vi är många som känner likadant. Vart tog samtalen vägen? Umgänget öga mot öga? Vi umgås mer och mer i osociala medier, sitter på vår röv och sitter? Även jag, men jag mår illa av det. Se bara på alla dessa galor som nu drabbar oss i Tv. Inte är det någon som heter "Stora Bara vara-galan" och där den som sitter längst under korkeken får ett fett pris? Nej - det är prestationernas högtid - där och på så många andra håll. Vi speglar oss i varandras yta samtidigt som vi långsamt dör inombords. Sorgligt!