Direktlänk till inlägg 19 november 2011
Den där inre glöden som jag skrivit och beskrivit så många gånger, den har flämtat och fladdrat lite ett bra tag.
Har känt mig rätt likgiltig inför det mesta - och likgiltighet har aldrig stått på min önskelista. Showerna såklart blev till fyr på brasan - men de vedklabbarna brann ut efter ett tag. Nu efter lite tid att tänka förstår jag. Stress och osäkerhet är mördande för kreativiteten. Att tvingas uppleva tillvaron som en stafett mellan ständiga stationer trubbar av, stänger igen. Jag dör utan "bara-vara". Att bara prestera är att kväva sig själv långsamt.
Inte är det konstigt att känna så om man är en människa av kött och blod! TRor och vet att vi är många som känner likadant. Vart tog samtalen vägen? Umgänget öga mot öga? Vi umgås mer och mer i osociala medier, sitter på vår röv och sitter? Även jag, men jag mår illa av det. Se bara på alla dessa galor som nu drabbar oss i Tv. Inte är det någon som heter "Stora Bara vara-galan" och där den som sitter längst under korkeken får ett fett pris? Nej - det är prestationernas högtid - där och på så många andra håll. Vi speglar oss i varandras yta samtidigt som vi långsamt dör inombords. Sorgligt!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 | 9 | 10 | 11 |
12 | 13 |
|||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | |||
21 | 22 |
23 | 24 |
25 | 26 |
27 | |||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|