Jag vill gärna vara någon som sprider det ljusa. Tänk att få dela med sig av värmen inombords till någon som fryser, någon som behöver mig. Men jag tycker att det är svårt att räcka till. Den här fasen i livet känns det som om någon ständigt jagar mig - och denna någon är svår att tillfredsställa. Jag som avskyr att inte ha tid, tycker att jag blivit en almanacksperson som bläddrar febrilt i kampen om minuterna. Ni hör väl hur fruktansvärt trist det låter?

Om det är något jag verkligen vill så är det just att ha tid. För att gå ut i skogen och lyssna på tystnaden, för att hälsa på hos en vän som behöver mig, för samtal med dem som står mig nära. Jag har en gång varit utmattad så till den grad att jag inte kunde arbeta, inte fungerade som en människa - och det tillståndet vill jag inte ha tillbaka. Därför tänker jag fortsätta kämpa emot tidsjakten. Sk stå ännu starkare i stressvinden - och ta pauserna. Vårda mina relationer. För dem är inget man slarvar med. Därför ska jag hälsa på min vän mycket snart. Ska fira min far mycket snart. Och samtidigt fylla på i min egen inre Glöd som får bränsle av möten. Så det så!