Det bidde en lördagspromenad. Marie och jag knallade ner till affären för att handla. Trevligt sätt att umgås!
Sen tog vi en kopp kaffe i skogen som vi brukar. Längtan till vårens skogsfika är stark denna kyliga månad!
Kvällen bjöd på bio. Vi missade bussen men grannen ryckte in som taxi. Hundraåringen var nog den mest galna film jag har sett! Många skratt! Dottern tyckte också att den var rolig. Grabbarna ville ha mer action. Mysigt att gå på bio, film är bäst där!

Det har bara gnisslat idag. Pyst. Fredagskänslan, var var den? Irriterad och på dåligt humör till max. En tryckkokare som bara väntar på att smälla. Så plötsligt, de salta, varma tårarna på kinderna. Just ja, har inte gråtit på några dagar. Just, ja, du fattas mig så, kära pappa. Den morgonen jag fick veta att du somnat in var finalen på ett helvetes år. Du blev svårt sjuk, vi kämpade med dotterns funktionshinder och sonens sjukdom, mamma blev sjuk och min vän sedan massor av år flyttade från gatan- och jag blev sjuk. Tappade kraften av all stress, gnistan var nermald. Jag mår bättre nu, jag har mina verktyg och jobbar hårt för att ta mig upp, resa mig och stå stadigt. Men rätt som det är kommer det en sån här dag när himlen är mörk och hjärtat så tungt av sorg över det jag mist. Kanske är jag för ivrig. Vill ju så gärna må bra. Men det får ta sin tid. Framåt och bakåt och framåt igen. Ros och ris och ros i ris. Det är livet.

Vinterdag. Vintertid. Vinterhamn. Vinterfrid. Än så länge är det vinter, vitt och kallt. Men nånting händer inuti. Det gror och sjuder, inspiration och lust! Ideerna ploppar upp som de första krokusarna i en vintrig rabatt. Så efterlängtade, lyser som gula och lila små lampor i mitt huvud. Känner mig glad, nu är jag på g i ord och ton!
Det våras, det gror i mina skor!

Allt som piggar upp i årets segaste månad är välkommet! Som Hindersmässan till exempel. Det har blivit en tradition att strosa runt bland korvar, tofflor och nougat och titta och dofta. Känna oset från munkar och brända mandlar, kolla in hur knallarna är klädda för att inte frysa och kanske fynda servetter. Smakade på en strömmingsburgare, det var gott! Kände hur ljuset och de dansande flingorna gjorde mig glad!

Vi är bra lustiga vi människor! Vi har så lätt att ha åsikter om varann, vi vill så gärna placera in varandra i fack. Jaha, du är en sån! Du jobbar med det! Då är du på detta viset! Nog är det lite tröttsamt! Jag är ganska less vårt fyrkantiga sätt att tänka. Du och jag är så mycket mer än vi ser ut att vara. Varje människa är en bok och du anar inte hur många sidor som döljer sig om du orkar ta dig förbi omslaget. Testa vid nästa möte med en ny person byta ut frågan " Vad jobbar du med? Till "Vem är du?" eller " Vad drömmer du om?" Överraska och bli överraskad! Så uppfriskande! Upptäck pusslet av tusen bitar som gör en person. Du kan hitta nåt du aldrig trott fanns hos den du möter.

Är det fult att grubbla? Är man betraktad som konstig då? Att ställa sig själv de stora frågorna? Vem är jag? Vad vill jag? Vart är jag på väg?
Själv tycker jag inte det. När man hamnar i kris är det naturligt. Ordet kris betyder till och med utveckling.
Nu har jag rest mig. Jag står upp, jag går, springer och åker skidor. Och som jag njuter av att vara i rörelse. Jag har siktet inställt mot nya spår. Men det tar tid, det måste få ta tid att göra upp nya spår i hjärnan. Om det är lätt? Nej, det finns ingen förändring som är enkel. Men det går sakta. Och det går framåt! Jag är väldigt stolt över att ha tagit mig igenom den tyngsta passagen hittills i mitt liv. Det har gjort mig både starkare och ömtåligare. Och du- egentligen är det väl konstigt att vi inte grubblar lite mer på de riktigt stora och viktiga frågorna utan istället ofta fastnar i detaljer! Och att den som funderar ofta får stämpeln "tänkare"!

Jag har en stark läslust just nu. Kanske är det för att jag mår bättre. Orkar ta in andras liv och berättelser än mitt eget. Kanske bjuder midvinterkvällarna in till läsfåtöljen. Inte finns det mycket att se på TVn heller. Har precis läst ut boken " Kärleken är starkare än döden" av Malin Sävstam. Hon och äldste sonen överlevde tsunamin, hennes man, yngste sonen och lillasyster dog. Malin berättar naket och brutalt ärligt om resan tillbaka, om svårigheten att finnas för sonen som blev kvar, om den inre smärtan som hon måste lära sig leva med- och om hur kärleken räddar henne från ett liv som inte har liv. Läs den!

Nemen, hej du lilla Pålle ! Du står där i hagen och möter mig när jag kommer joggande i januarisolen. Är du hungrig eller bara sällskapssjuk? Det känns mysigt att stanna och snacka med dig, även om du inte säger så mycket. Skulle vilja hänga över dig ett duntäcke för det ser så kallt ut i den kritvita snön. Nej, du, jag måste vidare. Annars fryser jag när svetten kallnar på kroppen. Hem till en varm dusch och en kopp het välling!