Oktoberkväll, mörk som i en kupad hand. Kroppen är frusen, ögonen röda. Längtar efter att få krypa ner, sträcka ut, blunda och slappna av. Snart spinner jag!

En del mornar vill man bara gå i ide. Stoppa om sig några varv med duntäcket och somna om. Inte låtsas om att det finns ett jobb som väntar. Eller så vill man bara packa bilen full med favoritmusik och dra. Köra långt, långt och ta in på nåt avlägset hotell bort i den skönaste av obygder där livet liksom gäspar sig fram som en trött nattvandrare. Stänga in sig med mat och dryck för en vecka och inte låtsas om att livet pågår därute. Precis så kände jag imorse. Hade så ont i foten och kroppen skrek efter vila. Men jag gjorde som vanligt. Klädde på mig, väckte barnen och åt fil med blåbär och kanel. Åkte till jobbet och glömde parkeringslappen och ställde mig på promenadavstånd. Så därför fick jag se den. En ensam fågel som satte sig och bröstade sig bara för min skull. En måndagsfågel som gjorde morgonen till något nytt.