Åkte till jobbet i morse oc h ville egentligen stanna bilen. Utanför bilrutan exploderade träden i rostrött, apelsingult och jordbrunt. När hösten plötsligt slår ut i färgkaskader får staden och landskapet ett nytt skimmer. Jag älskar det! Plötsligt är jag med i en förtrollande romantisk film, vandrar längs kullerstensgator insvepta i dimma, på väg med ett bultande hjärta i bröstet. Slutar filmen lyckligt? Jag vet inte, det är ett vemod och ett svårmod i känslan som jag fylls av i hösten. På nåt sätt blir jag hudlös och står naken inför livet. Som en människa som inte kan tänka på annat än att det enda vi kan göra när mörkret sveper in oss och löven singlar ner och vi tyngs ner är att resa oss igen och tända ljus för varann. Värma varann. Komma närmare.