Ibland går vi runt och tror att vi måste spela en roll. Att vi behöver vara felfria, glänsande, strålande supermänniskor som inte har en skråma i lacken. Fel, fel, fel! som Brasse skulle ha sagt. Det finns inga perfekta människor. De som utger sig för att vara det är för det mesta väldigt trista, både för sig själv och andra.
Riktiga människor har levt. Riktiga människor vet att livet är en palett av färger och att alla inte är ljusa. Äkta människor vet att de gör fel och de kan skratta åt sig själva. De har mycket att ha roligt åt, de tar inte livet så fruktansvärt allvarligt. De har både bucklor och skråmor i lacken och skäms inte för att de har levt och lever ett liv med öppna sinnen. De vågar visa sin sårbarhet, den är vacker. Just nu läser jag en bok om modet att vara sårbar. Den är skitbra! Kan rekommenderas till alla som tror att vi har något att vinna på att visa oss som vi är.