Direktlänk till inlägg 14 maj 2014
Jag blir så ledsen när jag ska berätta detta. Och samtidigt så glad. Det var så starkt och kändes som en enorm tröst.
Det är inget kul att vara sjuk. Det går bra att ligga still ett par dagar, läsa böcker och lyssna på radio men det är ensamt. Tråkigt. Även om mannen och mamman hör av sig regelbundet och frågar hur man mår är man just ensam. Utlämnad åt sina egna tankar. Det är då det väller upp. Saknaden efter pappa. Det ofattbara blir tydligt. Att jag inte kan ringa honom mer och språka om sånt vi brukade prata om. Just i en sådan tanke hör jag fågelsång från övervåningen. Går upp för trappan och in i sovrummet. Dörren till balkongen är öppen och på balkongräcket sitter han. Den lilla talgoxen med den klaraste sång jag har hört. Högt och klart sjunger han så hela sovrummet vibrerar och jag känner det så starkt. Pappas närvaro. Han säger till mig att inte vara ledsen, utan att leva vidare och ta tillvara på dagen. Plötsligt har han visat sig och gett mig en hälsning från himlen. Som en brygga rätt in i den obegripliga oändlighetens land.
Jag saknar dig så pappa, men du ska veta hur tacksam jag är att du kom förbi mig en stund.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 |
16 |
17 |
18 | |||
19 |
20 | 21 |
22 | 23 |
24 |
25 | |||
26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
31 | ||||
|