Ser inte ljuset nu. Kanske beror det på att det är rätt mörkt ute, visst.

Men jag brukar ha lätt att hitta ett fönster ut som släpper in ljus.

Kanske är det vintertröttheten som slagit till, jag är ju också människa.

Men det känns konstigt att gå runt och vara låg. Inte mitt naturliga tillstånd direkt. Mest kritisk är jag emot mig själv. Räcker inte till. Oroar mig. Får ont i magen av tankar, mycket kring barnen, ofta kring hur de blir bemötta. Har de de tillräckligt bra?  Kan jag göra mer, annorlunda, bättre?

Sorgliga tankar flyter ut i mina ådror och gör kroppen tung. Tror att jag ska låta de komma. Tårarna. Det rensar upp, det friskar upp. Sen blir det lättare att andas. Imorgon kommer en ny dag. Tack för det!