Jag har en del kreativt på gång.Trivs bäst när skallen är full av låtar och när jag får vara en del av en skapandeprocess. Vill så långt jag kan ta tillvara min tid. Har ju fått uppleva att tiden är begränsad under de senaste åren och den klockan tickar i mitt inre. Samtidigt tränar jag på att bara vara. Alla behöver vi avkopplingen, stunderna när vi vilar hjärnan. Där i pauserna gror alla goda ideer. Pauser är väl investerad tid. Nu lägger jag mig på soffan och blundar!

Sprakande, knallorange träd. Klar, krispig luft. Doften av svamp och våta löv i skogen. Rosalila ljung i krukorna. En deckare om älgjakt på nattduksbordet. En stickad tröja till jeansen. Nybakade hälsokex till kaffet. Det finns mycket som är höstens tröst. Familjen i olika delar av huset. Värmen i hjärtat när jag hör hur någon sjunger. Bondesåpan börjar på onsdag, då tänder vi ljus och myspyser.

Det har snart gått ett år. Jag kan blunda och känna hur morgonen kändes i kroppen. Höstlovets loja förmiddagstrivsel som förvreds i det ofattbara. Hade pratat med mamma innan och hon lät så konstig. Men inte kunde jag ana fasan bakom hennes underliga skenmanöver. Hur hennes morgon hade krossats. Inte kunde jag veta att jag om bara några timmar skulle sitta på hans säng och klappa honom på kinden en sista gång. När jag kvällen före hade suttit vid hans sida och ätit. Nu har det snart rullat 365 dagar och nätter sen vi alla slungades in i mörkret. Att leva utan honom är som att ta på sig lager på lager av kläder men man fryser ändå. Att lukta på rosor utan att känna doften. Att vandra på vägar man känner utan och innan men nu hittar man inte längre, eftersom landskapet är helt förändrat. Det går inte att begripa för de som inte har upplevt denna vandring. Men du som vandrar med sorg i ryggsäcken vet hur tung den är att bära och att den inte försvinner längs vägen, den bara skiftar form.

Fotbollsfika när sonen dömde inledde helgen. Skoknytningsträning, simträning och pluggning av blodomlopp med dottern. Egen jogging i höstdis. Grillsnack med darlingen framför köttet på glöden. Låtsnickeri. Söndagskaffe framför nyhetsmorgon. Mer plugg av blodets irrvägar. Hästhoppning med mamma i regnrusk. Varm gulasch med creme fraiche. Kaffetår hos svägerskan. Kexbak. Förhör av blodomlopp. Klädrensning av dotterns garderob. Slappa i soffan. Slut på en blandad helg!

Oavsett vad som händer i livet får vi inte glömma bort en sak. Att prata. Alla är vi olika, tänker olika, känner olika och agerar olika. Men enda sättet att försöka förstå varann är att prata. Lyssna noga. Fråga. Först då kan vi kanske komma längre än att tolka. Kanske till och med mötas. Om vi inte ger upp. Om vi pratar. Gärna med varann. Det är inte alltid enkelt. Det kostar på. Men i slutändan är det enda sättet att ta sig framåt i den här spännande resan som livet bjuder dig och mig på.

I morse var det dimmigt över fälten när jag cyklade in till stan. Sådär trolskt som i sagan, en slöja i luften.
Arbetsdagen blev intensiv. Klämde ur mig ett antal texter från gårdagens miljömedicinska möte till nästa veckas nyhetsbrev. Cyklade hem, tog en snabb dusch. Skjutsade sonen tlll träning och dottern till kör. Tryckte två ostburgare i bilen. Kvällens Glödövning inledde julen 2014. Ett väl mixat program är målet. Några 60-talslåtar hann vi med inför födelsedagsspelningen i oktober. Trött nu, gonatt!

Det är aldrig fel med en skogstur.
Helt rätt kändes det att trampa cykeln på slingriga skogsvägar. Dra in klar höstluft i lungorna. I flera timmar var vi ute. Tysta cyklade vi. Solen sken över våra huvuden. Fågelsträcket på himlen.

En känslosam helg går mot sitt slut.
Livet är verkligen en berg- och-dalbana. Plötsligt förändras allt. Jag tänker på kompisen som hastigt blivit sjuk och nu fått en allvarlig diagnos.
Spelplanen förändras. Känner bara allt starkare att jag vill leva mer. Våga mer. Tro mer och starkare på att jag klarar saker. Vara mer Annika i allt. Lägga energin på det som ger tillbaka.
Livet är ju så förbaskat kort.Vad har vi att förlora? Vill inte ångra att jag inte gjorde det jag brann för. Därför är det med tungt hjärta och en gnagande besvikelse jag lägger mig i sängen ikväll. Dagen gav mig ingen inspiration eller tro på framtiden. Bara trötthet som gror när man är ganska ensam om att se möjligheterna. Idag var det urtrist att vara jag. Som att stå mitt i en guldgruva där det gnistrar men ingen vill gräva för att man inte tror sig om att få loss nåt guld.