Rut. Så hette hon. Kallades kärvänligt för Rutan. En kvinna som aldrig tog plats. Som med fem barn runt benen hade dagarna fulla av göromål. Men nätterna fanns. Då smög hon upp till sin trampsymaskin och sydde. En konstnär var hon, som trollade med lappar. När hon fyllt 80 fick hon ställa ut sina täcken på Liljevalchs i huvudstaden. Häftig var hon, som en kreativ krutdurk där bakom den vänliga, lite kluriga fasaden. Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Min kära mormor, tack för all inspiration du gett och ger mig!

Skulle behöva ett fönster som släpper in ljus idag. Var finns det?
Skulle behöva hopp idag och tro. Var hittar jag det?

Det är det där med att hålla lågan klar och brinnande. Känna att det finns syre i livsluften. Det har ju att göra med de svåraste frågorna av alla. Vad är meningen med mitt liv? Hur vill jag leva? Hur mår jag bra? Vilken tro har jag på att jag kan påverka mitt eget liv? Vilka tankar tänker jag om mig själv och hur påverkar det mig och andra? Och sen att lyssna till svaren och försöka ta de på allvar. Att respektera sig själv. Att våga förändra. Att försöka. Ett steg i taget.

Vi satt i kanten av sjön. Det var en sån där varm och skön sensommardag, en dag som är bonus när man redan sagt farväl till sommaren. Björkens gula löv singlade genom luften. Men vattnet i sjön var förbluffande varmt. Och vi badade och skrattade. Drack en kaffetår och häpnade över skönheten i dagen. Och så satte sig flugan på hans hand och han studerade den. Jag kan se det framför mig, pappa och mamma och jag och dottern. Där i septemberskenet, en dag när vi alla fanns. Och jag tänker att året utan pappa som snart har gått har förändrat mig i grunden. Skakat om mina celler och tvingat mig till en ny person. Och det går inte längre att
vara rädd för de saker jag var rädd för innan. Och det går inte längre att tveka inför livet. Det bästa sättet att leva det fullt ut är ju att vara jag, för ingen annan kan göra det bättre än jag? Och vad finns att förlora? Ingenting, så länge jag lyssnar på min röst. Det är jag skyldig min pappa.

Gomorron äpplemånaden! Gomorron klar luft och friska tag i lungorna! Gomorron boklängtan och svamputflykt, köttgryta med lingon och nybakat bröd. Mustiga, vackra september, än blommar det längs cykelvägen. Men vi anar ett skifte i luften, i trädgården, i skogen. Välkommen till oss!

Ibland blir man bara så trött. Så frustrerad, så ledsen över skuggorna som faller på vägen. Det är så svårt att se klart när man befinner sig imörkret. Jag önskar så att någon kunde svinga ett trollspö och lösa upp alla knutar som försvårar. Att en stark sol kunde tina upp det förfrusna. Att det ska bli mer utveckling istället för inveckling eller
avveckling. Men jag är ju bara en simpel liten människa som står maktlös? Att man ska bry sig så förbannat, till vilken nytta?

En del säger guldstund. Jag kallar det smultronstund. Tid att umgås förälder och barn. Att göra nåt kul. Prata om livet. Skratta. Såna stunder man samlar som smultron på ett strå. Igår såg vi på bio,mamma, Frida,jag och Annelie. Det var premiär på Medicinen med Helena Bergström i huvudrollen. Vi hade laddat med godis, vi var förväntansfulla. Premiär liksom, och en fin sensommarkväll. Efteråt var vi överens. Lite långsamt ibland, lite kul, bra skådisar och ett gott budskap. Trevligt helt enkelt! Idag åkte Frida och jag till Nora. Vi var två små gummor som ville gå på marken. Bokfynd och fika var vårt mål- och så päronnougaten förstås! Vi hade spanat in kaffestugan vid sjön. Utsikten ville vi åt. Men min kloka dotter backade när hon såg kön och priserna.
- Vi går tillbaka dit vi var, sa hon!
Och så gjorde vi det, till en anspråkslös kaffeservering och bokloppis intill. Så mysigt och billigt under dignande äppleträd! Ibland ska man bara leta bortom hörnet så öppnas en ny möjlighet!

Vi tog bilen till joggingspåret idag. Då såg jag den. Himlen med den vackraste regnbåge jag sett! Jag log stort. Tänkte på min vän som vi tagit ett sista farväl av idag. En sprakande färgstark kvinna, en varm och livsbejakande sådan. En personlighet med karisma. Jag saknar dig redan, Nina. Du visade prov på stort mod och integritet, du gjorde vad du kunde för att få ett gott liv och du hade gnistan brinnande in i det sista. Nu lyser du upp himlen för oss här nere på marken.