Annonssnack och konferensförberedelser, textkorrektur och mailväxlingar. Intervju med slaktare, öva Europaläxa och glosor, laga mat, skjutsa till kör och handla nötter till mera plugg. Vissa dagar känns oändliga och går samtidigt i ett rasande tempo. Idag blev lunchen en skön paus, ett break i ruschen. I novemberlugn natur satt vi, mamma och jag, i Sommarros värdshus och lät oss stillas av en rofylld atmosfär. Mustig köttgryta med timjanspotatis, det smakade. Kladdkaka till
Kaffet också. Soft stund!

Vi testade de fina röda fodralen ikväll. Så snygga vi kommer bli! Men ack så korta de var! Anna-Malin skrattade så hon höll på att ramla av stolen. Så skönt att pigga upp sig med lite stämsång i novembermörkret.

Har haft en bra dag och en alldeles underbar kväll med bad i badtunna, bastu, bad i Vättern, magdans, finsk tango och allsång. Härliga arbetskamrater, tack!

Igår var det dags! Äntligen fick vi känna på de nya låtarna. Det känns så roligt att få sätta tänderna i nåt nytt. Favoriter? Åsa Jinders "Min hand är frusen" är en innerlig sång som kramar hjärtat. Eagleslåten "Love will keep us alive" är alltid skön, den hade vi på vårt bröllop, darlingen och jag. Och Robban Brobergs " Jag älskar dig ditt helvete" kräver sitt uttryck. Det var en utmaning att koncentrera sig då Kumlas hårdaste av hårdrocksband öste loss i lokalen intill. Väggarna var tunna...!

Förra helgen firade vi 16-åringen. Jag begriper inte att han blir så gammal, nyss satt han ju på bilmattan och lekte.
Igår var det Alla helgons dag. Då träffades vi i Svennevad, lagade mat och gjorde dekorationer till pappas grav. Mossa, kottar och grenar- naturen bjöd på materialet. Det kändes bra att vara samlade. Klart att pappa funnits i tanken hela veckan. När jag såg vedhögen hos mammas granne idag trodde jag nästan pappa skulle stå där. Men det var då det. Nu är nu och det är som det är. Mestadels konstigt och knepigt, faktiskt.

När det är så ofattbart mörkt behöver vi göra saker som lyser upp. Därför tog jag med mig dottern till ett ställe för själen igår. Loka Brunn. Bad, god mat och ett lugn i stormen. Ikväll åkte vi till eldsfesten i Karlslund. Tusentals ljus, marschaller, eldkorgar, ljusslingor, ljus överallt. Det var vackert, så fint! Det lyste upp inuti!

Jag hade så många föreställningar om döden. Jag visste nog hur det skulle kännas. Så kom den där morgonen på höstlovet. När darlingen plötsligt kom hem från jobbet för att "vi måste prata". Pappa hade somnat in på natten. Vadå? Kvällen innan hade vi suttit och ätit rotmos och pratat. Visst gav jag honom en kram, jag gjorde väl alltid det? Min hjärna slogs ut, samtidigt som den förvandlades till en biograf med filmklipp från mitt liv med pappa. Igår hörde jag hans röst beskriva att "det var som vanligt". Idag hade rösten tystnat. Allt var ovanligt.
365 dagar senare tittar jag på filmklipp från våra sista turer till kantarellskogen och tranbärsmossen. Tänker på hur lite jag begrep. Att vara med om när den man älskar dör är den ultimata förändringen. Det mest definitiva. En deadline som inte går att rubba. Bara den som varit med om det förstår. Det overkliga, ofattbara, omtumlande. Det stora tomrummet. Hans stövlar i pannrummet, ryggsäcken i garaget. Pappa, du kommer aldrig tillbaka. Oändligt saknad och älskad är du av oss som blev kvar. Vi kunde inte välja att få fortsätta livet med dig. Men vi kan välja att leva vidare på det sätt som du önskade. Och det gör vi. Ända hit har vi tagit oss, med sång och skrivande och med bilden av dig närmast hjärtat. Sorgen är kärlekens pris. I helgen tänder vi ljusen för dig, för Staffan och Henrik. Kärlekens ljus brinner i evighet.

Livet är fullt av kontraster. Igår var livet fullt av att titta på gravstenar och att delta i julshowsmöte. Så ser livet ut för mig och så ser livet ut för dig. Både och. Hela tiden. Allt är inte enkelt men det måste gå. The show must go on som det heter. Oavsett hur mycket gråt som finns där nere i magen så finns skrattet intill. Du är alltid starkare än du tror.