Att kommunicera är det svåraste som finns. Det hjälper inte hur många kanaler vi har till vårt förfogande, hur många facebook och twitter och instagram och you name it om inte människorna bakom väljer att delta i processen. Kommunikation är i allra högsta grad relationsskapande eller motsatsen. Hur man agerar eller inte skapar känslor, vilka ord man väljer och kanske allra mest ickekommunikation, dvs att vara tyst.
Jag väljer att skriva av mig om detta fenomen här och nu bara för att förklara hur det känns om man sänder iväg ett budskap och får noll respons. Det gör ont. Jag som sänder känner mig som en ickeperson, värd att nonchaleras. Visst kan det vara så att det finns annat att göra, det finns det ju gott om. Och vi alla är ju så upptagna för det mesta, med liv och död och glädje och sorg och arbete och fritid. Så ser livet ut. För alla. Men inte jämt. Har man upplevt den här "ickerespons"känslan tillräckligt många gånger blir man ledsen på riktigt. Att inte vara tillräckligt mycket värd för ett "ok". Så känns det. Har upplevt det för många gånger på senare år i olika sammanhang och mår dåligt av det.