Så grönt och skönt nu. Vill aldrig gå in. Vill bara fånga vareviga sekund av allt det vackra. Det skira. Det somriga. Blommorna. Träden. Hela naturen
är en hyllning till livet. Då får det inte hända tråkiga saker. Som att pappa fattas oss, Staffan lämnade oss för en dryg vecka sedan och andra tråkigheter. Men livet är både och. Vi kan inte välja att våra kära aldrig ska dö. Eller bli sjuka. Sånt händer. Det enda vi kan påverka är om vi kan ta tillvara på den här dagen. Trots allt. Vända ansiktet mot solen en stund. Stanna upp och lyssna på fåglarna. Trots allt. Jag har försökt idag. Trots allt. Jag har suttit på altanen och låtit kropp och sinne vila i det gröna. Det var skönt, trots allt. Kanske har jag lärt mig att vila från bekymren. De finns ju där även om jag vilar från dem en stund. Trots allt!

Precis som förr! Lika uppsluppet och trevligt som i uppväxten. Så var det på altanen igår, med Andreas och Helena, släktingar och vänner med särskilda band till oss. Kvällen gick så fort, grillat var godast och skratten bubblade ut i sommarkvällen. Vi mindes när vi bylsade på oss termobrallor och mössor mitt i knallheta högsommaren och promenerade längs 51:an. Busringningar till Bojan, när vi placerade blommor i Erlings kastrull och hissade ned mjölkkartonger utanför köksfönstret. Alla luciafester och vårfester med teater som mamma ledde i SIF. Snacka om en levande landsbygd! En fantastisk barndomstid! Och Helena, du var lucian, idolen som jag såg upp till! Så glad för vår vänskap!