Vad ska man hitta på en vanlig lördagskväll? Almanackan lika blank som flinten på en skallig man.

Dansa? har redan gjort. Laga mat? Har stekt hamburgarna. Kasta ut julen? Nej, sparar tills imorgon.

Lusläsa tidningen? Lockar inte. Umgås med dottern? Hon vill se på barnprogram. Blunda på soffan?

Somnade och då ringde det på dörren. Äta godis? Sparar till Gladiatorerna och till Mammut.

Plötsligt har det öppnat sig en lucka i tiden - och jag kommer på det: jag behöver inte fylla den!

Kan tända ett ljus och sätta mig ner, stirra in i lågan och låta tiden gå. Behöver inte springa jämt.

Men det sitter långt inne att komma på det, att det är möjligt att vara still. Jag ska prova. Vad som helst kan hända när man bara är. 

Tömde min mentala energi igår. När man sjunger på begravningar måste man kunna stänga av och fokusera på uppgiften, annars funkar det inte. Brukar kunna klara det bra. Men igår var det tyngre än jag förstått innan. Så vackert. Så sorgligt. Så mycket snörp i halsen av tårar som ville fram. Hela bygden var på fötter. Ljuset föll in så fint över blommorna och kistan framför altaret. En sådan makalös hyllning till en mycket älskad människa.

Vi tog oss igenom sången, det gick bra. Men sen kom den stora tröttheten. Det ledsna ville ut. Kroppen fick ta emot alla känslorna. Skönt att åka på en glad Glödfika idag, det lättade på trycket. Men jag ångrar ändå inte att jag ställde upp. Det var det enda rätta.