Marie och jag är mycket goda vänner sedan långt tillbaka. Vi är båda intresserade av hälsa, mat och motion till exempel. Om vi kommer åt brukar vi vara ute och röra på oss tillsammans. Tänkte på det igår när dottern slog på Gladiatorerna på Tv. Med åren har det blivit allt mer sällan att Marie och jag rör på oss som vi en gång gjorde.

1997 var året som sitter med eldskrift i minnet. Då betade vi av tjejklassikern tillsammans. Åkte skidor i tre mil i februari , cyklade nio mil i juni, simmade i Vansbro en kilometer i 25-gradigt vatten i juli och sprang en mil inklusive den fruktade Aborrbacken i september. Därimellan klämde vi in en halvmara i Göteborg i maj. Jotack!

Vi var i vårt livs form, både kroppsligt och mentalt. Klart att det sitter som ett smäck i minnet, vi kan inte glömma det fantastiska Göteborgsvarvet när vi dansade in i mål med jublande folkmassor omkring. Det konstiga är att toppformen sitter kvar, mentalt. Kroppsligt sett har något - eller om jag ska vara ärlig - rätt mycket hänt.

Formen är inte längre i topp, den har halkat ned något. Tänkte på det igår när jag provade klänningar till begravningen. Rätt mycket har hänt sedan jag hade den lilla svarta senast, en del godbitar har passerat, liksom.

Men det sköna med att vara Annika är att jag har nära till skrattet. Tursamt nog har jag också lust att springa.

När jag springer mår jag bra, det sätter fart på endorfinerna. Men vågen - den skiter jag totalt i - den bara stressar! Kommer jag inte i min klänning så får jag väl hitta en annan. Och formen finns, den är bara lite kurvigare än -97.