Vi möttes på tåget, vi hamnade på platserna intill varann. Tågresan blev inte som vi tänkt - eftersom det inte var mycket som fungerade och vi fick byta tåg. Men det är en annan historia. Om jag träffade henne igen ska jag be henne om ursäkt.

Hon mådde så påtagligt dåligt - och jag sa ingenting, jag var ingen bra medmänniska. Det märktes inte ett skvatt i början, hon var av den lättpratade, sociala sorten som sökte kontakt. Men så fick vi veta genom några telefonsamtal att hon inte var i balans. Separerad, skulle iväg på ett evenemang som hon inte ville gå på själv - men det verkade som om hon var tvungen att göra det ändå.

- Jag känner mig så ensam! sa hon, och vi andra var ofrivillig publik.

Varför sa jag ingenting? Varför tog jag inte chansen att säga några tröstande ord?

Det kan betyda så mycket. Istället hukade jag och blundade, var en trist och tråkig Svensson som låtsades som ingenting. Precis sån jag inte vill vara. Nej, jag skäms! Det är min uppriktiga önskan att våga bry mig, när det så uppenbart skulle göra gott. Våga ta det där steget, säga det som man känner. Inte enkelt i alla lägen - men det kan göra stor skillnad.