Har landat i torsdagskvällen efter en mycket omtumlande vecka. Inomhusklimatkonferens på jobbet, uppladdning och fullt dags- och kvällsprogram. Då ringer telefonen. Det är en mig närstående person. Hon säger att hon inte mår bra, ambulansen är på väg. Till akuten. Där var jag nyss med en annan när och kär. Huvudet blev ett getingbo, magen en fjärilsvärm. Vi hade tur, den här gången också. Hon blev bättre. Men mitt huvud blev till en torktumlare.

Tvingades fokusera på det planerade dags- och kvällsprogrammet. Så svårt att inte kunna ge mer i det läget, inte finnas tillhands all min tid. Inombords totalkrock. Jag försöker att lära mig fokusera. Acceptera livet som det är och går. Men det är inte alltid enkelt att göra det. Inte om man är känslostyrd som jag. Försöker ge vad jag kan till dem jag har i mitt hjärta. Men ibland vill man ge mer än vad som är möjligt. Svårt, mycket svårt. Som Dolly skulle sagt - The show must go on.