Kanske lite närsynt? Kanske lite blåögd? Men å andra sidan är jag över fyrtio och då bryr man sig inte längre så mycket om vad andra tycker. Inte alls på samma ängsliga sätt som när man var yngre. Är bara glad över att finnas till. Glad för min familj. Glad för mina vänner. TYcker det är kul att gå till jobbet, i alla fall oftast.

Har absolut svarta dagar emellanåt när jag sjunker ned i träsket. Men jag tar mig upp igen. Åtminstone har jag gjort det hittills. Det finns både glädje och sorg i mitt liv. Och mycket musik! Så jag är en tämligen nöjd 42-åring.

Celluliterna på låren och begynnande gäddhäng - so what? Det skiter jag i. Så länge det som finns därinne sjunger glada sånger så känns det bra.