Visste du inte det? I höst kommer de till Kumla, till Sturepalatset.

Baccara, den sjönsjungande sensuella duon.

Yes, sir i can boogie! 

Det är en strålande högsommarmorgon. Huset är tyst. Jag smyger upp och sätter på kaffet. Bloggar lite. Bläddrar bland bilderna från i våras och hittar Dolly. Eller i alla fall något mellanting, peruken är ännu inte på - men förvandlingen har börjat.

Och då slog det mig - tänk så många skepnader som döljer sig i en människa!

Kanske blir en profil tydlig på jobbet, en annan hemma, en tredje med vännerna - eller så är vi samma överallt men vissa egenskaper och sidor skärps i olika sammanhang. För min del känns det underbart att få utlopp för mina två ytterligheter i höst. Jag har alltid haft den mörkare Edith inom mig, hon var speciellt framträdande i yngre år. Introvert och allvarlig, tyngd av livet och stunden. Med åren har jag blivit Dolly mer och mer, tar mer plats även rent fysiskt, vågar vara den jag är - och njuter av livet. Det är bara att gratulera min man som får ha hela registret i sin närhet - det måste ju vara kul! Tänk själv vad spännande det skulle vara att få dela livet med både Michael Bublé och Robbie Williams - till exempel.

Är det sant - att vi ska ha premiär på Glödshowen i september?

Att vi ska dansa som vi aldrig gjort förr, stå för glitter och glamour i en föreställning som vi jobbat fram under 1,5 år?

Ja, det är faktiskt sant! Så sant är det att vi bestämt att i år har vi inget riktigt Glöduppehåll i juli därför att det är allt för mycket jobb som kvarstår.

Och när man snuddar vid tanken på allt det roliga, fantastiska, befriande som finns i denna showsatsning så pirrar det enormt härligt i magtrakten.

Nu kör vi!

Själv har jag känt att showen kräver en hel del fysiskt - så min sommar kommer att bli fysiskt. Jag har lovat att röra på mig, gå, jogga eller cykla varje dag.

Kroppen och själen ska laddas med sommar, sol, rörelse och så ett och annat bad!

Då kommer jag att möta hösten i fin form...och göra mina karaktärer rättvisa.

  Började semestern med en tripp till Tranemo. Sonen hälsade på sin tighta kompis som han träffade på Kanarieöarna i höstas. Jättekul att få nya vänner!

Vi blev varmt mottagna och väl omhändertagna av Petra och Magnus som visade oss runt i bygden. Torpa-Stenhus, ett gott bad i Torpasjön, en picknick nedanför herrgården Hofsnäs och en match mellan ÖSK-Elfsborg hann vi med. Och sen god mat och gott fika hela helgen. Men nu är det skönt att landa hemma. Glödarna har jobbat på, så nu behöver jag dansa ikapp. Och kvällarna hoppas jag få tillbringa på altanen med sommarpratarna och jordgubbar. Vill ner i varv. Vila.

  Det här är jag. En korre som älskar rött, en korre som älskar att rapportera från livets omtumlande resa oavsett om det är högtryck, åskhimmel eller pissregn. Idag var det ett lunchmöte med en vän som satte spår i min dag. Glädjeavtryck. Vi delar en situation som är speciell och jag fick nya tankar. Kvällens jogging i mjuk hembygdsskog och det underbara doppet efteråt var bara så sagolikt. Heja syrran, hoppas du får en underbar fredag - och att träningsvärken inte blir alltför svår.

För några år sedan var jag till Alnarp på reportageresa tillsammans med min dåvarande arbetskamrat Cecilia. Vi skulle besöka en rehabiliteringsträdgård - och lära oss mer om hur man där arbetar med långtidssjuka.

Och direkt när vi kliver ur tåget mötes vi av dessa cykelsadlar. En sådan borde alla duktiga flickor och andra presterare ha - som fastnat i mönstret att göra.

Det är ok att njuta och ha roligt, det är det verkligen! Livet går inte ut på att tävla i duktighet - vare sig mot sig själv eller andra. Livet går ut på att - njuta. Så fånga dagen - oavsett om du är på jobbet eller någon annanstans.

  En del platser bär du alltid inom dig. Som Sörberg. Där står tiden stilla. Där susar vinden och påminner om forna tider. Där vill du sitta ned på en bänk och skratta åt amatörskådespelarna i bygdens spel. Där vill du gå in i den gamla stugan, huka dig i den låga dörren och slå dig ned vid en kopp kokkaffe och hembakt. Där vill du gå på marknad och vara trivsam med unga och gamla som älskar sin hembygd.

Det var bakom knuten i Sörberg som kärleken drabbade mig med full kraft när jag var 17 år och han skötte ljudet vid mixerbordet. Nu finns han inte mer - men i minnet lever ögonblicket kvar för alltid.

Han heter Andreas och jag säger det med en gång - vi är släkt. Men det är inte för den skull som jag vill skriva om honom - utan för att han är en oslipad diamant på scenen. En skådespelartalang med den där känslan av att "det finns i blodet" - den komiska ådran som fanns där redan som barn. Då när vi var små skrattade jag mig nästan fördärvad åt hans lustigheter och roliga röster i AOAS redaktion, som vi kallade det. Just nu spelar han en av årets sista föreställningar av Svennevadsspelet. Jag var där igår och njöt. Av idyllen, av sommarkvällen och av Andreas Ludvigsson i rollen som "stockisen Leffe". Härligt Andreas!