Är du en blomstrande person? Som känner hur livet spritter i kroppen, känner sommaren i varje por?

Jag tror att vi alla kan vara det - men inte jämt. Ibland ramlar vi ner i källaren och känner oss mer vissna än blommande. Ibland stiger solen och vi med den.

Kanske är det förmätet att tro att bara sommaren kommer ska allting bli bra.

Alla ska dansa lyckliga på en sommaräng och så. Klart att det går upp och ned, det vet ju alla. Men det är svårt att stå där nere och vilja upp till den nivå när glädjen stiger och höjer upp balansen.

- Sorgen är priset vi får betala för att vi älskar, sa prästen i fredags - och han har ju rätt. Om vi aldrig kände regnet skulle inte solen värma så skönt emellanåt.

Den här helgen vill jag tacka Adam och Eva som gjorde ¨det så mysigt för oss när vi hälsade på i "Paradiset" och Åsa som dansade stolsdansen ikväll till mitt stora nöje. Ni höjde min energinivå. Tack! 

Konstigt att det gått en hel vecka sen midsommar. En hel vecka sen jag satt ned och skrev här på bloggen. Det har varit sol och regn i mitt liv, tropisk hetta och stekande sol, nästan ingen svalka. Konstant högtryck. Sommarupplevelser i kvadrat - bad vid sjön och i poolen. Grillat, rabarberpaj på altanen med grannarna. Dansövningar inne och ute i trädgården, en del skrivjobb och en hel del familjetid. Men jag är liksom avstängd.

I fredags satt jag i kyrkan, då stängde jag av medvetet. Behövde det för att klara av mitt uppdrag som sångerska. Men det är tråkigt att vara distanserad. Jag vill leva och känna. Hoppas att jag kan få göra det nu när jag snart ska få vara ledig.

Som jag längtat efter klockfri tid!