Direktlänk till inlägg 18 juli 2016
Livet är fullt av paradoxer. Juli månad är ett sånt exempel. Jag har aldrig varit riktigt sams med denna tid på året. Min pappa och jag pratade om det ibland. Att det är en tid så präglad av förväntan. Allt ska vara så bra. Vädret. Stämningen. Upplevelserna. Hälsan. Det trissas upp. De inre bilderna av den underbara sommaren ska infrias. Tänk om det inte blir så då? Om hjärtat känns tungt, om stämningen inte infinner sig, regnet faller och upplevelserna inte kommer?
Med tiden har jag lärt mig att det är lättare att njuta om dagarna får komma och gå utan förväntningar. Om de små sakerna får bli det stora.
Om att regn kan vara mysigt och skönt och uppfriskande. Och att solen tittar fram rätt som det är. Den svenska sommaren är härlig och full av små lyckor om du har ögonen öppna. När det kryper i den rastlösa kroppen kan det vara rätt att sitta kvar, det kanske bara är lagrad stress som behöver komma ut. Känslorna kan få vara lite låga en dag, de kan vara gladare nästa dag. Och kära pappa som är i himlen, att bada så ofta som går är en dunderkur för ett hjärta som har lätt att sörja och sakna men som ler efter varje sjödopp.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | |||||||
4 |
5 | 6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 | 15 |
16 |
17 |
|||
18 | 19 |
20 |
21 |
22 | 23 |
24 | |||
25 |
26 | 27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|