Lite grått och trist ser det ut. Lite färglöst och slitet i naturen. En vinter har just passerat. Men låt er inte luras. Under ytan spritter det av liv. Bubblar och busar därinne. Inom kort händerdet grejer. Knoppar spricker, blommar. Nytt och spännande. Förväntan! Som i mitt liv. Jag ska föda fram boken. Äntligen!

Jag har svårt för att gråta när andra är med. Det är en sak jag har lärt mig sedan min älskade pappa lämnade oss så hastigt en regnig oktoberdag. Att göra sorgens resa liknar ingen annan. Man tvingas iväg på en tripp in i de djupaste existensiella frågor. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Hur var min barndom? Hur är mitt vuxna liv? Hur ser mina relationer ut? Vad känns viktigt för mig att vårda så att jag kan vakna och somna glad? Nu när det har gått några månader av min resa utan pappa kan jag ändå känna stunder av glädje. Jag kan skratta. Tjälen djupt därinne börjar tina. Samtidigt blir känslan av saknad mer tydlig. Tårarna rinner lättare. Klumpen i halsen skaver hårdare. Jag är inte längre bedövad. Igår planterade jag en påsklilja på pappas grav. Vill att något ska växa, nåt ska spira mitt i det ofattbara. Och fågeln kvittrade i trädet intill.