Jag har svårt för att gråta när andra är med. Det är en sak jag har lärt mig sedan min älskade pappa lämnade oss så hastigt en regnig oktoberdag. Att göra sorgens resa liknar ingen annan. Man tvingas iväg på en tripp in i de djupaste existensiella frågor. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Hur var min barndom? Hur är mitt vuxna liv? Hur ser mina relationer ut? Vad känns viktigt för mig att vårda så att jag kan vakna och somna glad? Nu när det har gått några månader av min resa utan pappa kan jag ändå känna stunder av glädje. Jag kan skratta. Tjälen djupt därinne börjar tina. Samtidigt blir känslan av saknad mer tydlig. Tårarna rinner lättare. Klumpen i halsen skaver hårdare. Jag är inte längre bedövad. Igår planterade jag en påsklilja på pappas grav. Vill att något ska växa, nåt ska spira mitt i det ofattbara. Och fågeln kvittrade i trädet intill.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så efterlängtad! Den väcker oss till liv igen! Våren är här! ...

Underbart! Så kul att fota show! I'm Every woman. Så roligt det ska bli! Scenen väntar! ...

Så går vi in i det nya året. Så nytt, så fräscht och oskrivet! Så många möjligheter och spår! Jag njuter. Så väldigt skönt att ha en vår i sikte och en sommar sen som kommer. Det här senaste halvåret har jag lärt mig massor om hur det kan vara i live...

Så kom julen. Efter en lång, mörk och snålblåsig motvindshöst. Hela december är som en utsökt förrätt. Förväntan byggs upp. Tyvärr för lite musik i år, för tomt och tyst. Men i saknaden växer längtan och drivkraften att förändra. Till nästa jul blir ...

Den här hösten går mot sitt slut. December är vanligtvis en tid jag älskar. Efter några mörka månader går vi in i ljuset, sången och den inre värmen. Den här hösten liknar ingen annan. Minsta möjliga musik betyder minus i tillvaron. Utmaningarna har ...