Det var kärlek i luften i lördags. Vi firade käraste syster och moster Lena som fyllde 35. Kräftkalas med västerbottenpaj a la Anders. Så gott och mysigt! Vi pratade om livet och Lena öppnade sina presenter på balkongen.

Luften var septemberljummen och solen landade i fälten där utanför. Vilken skatt jag har i min familj! Så oerhört tacksam jag är för stunderna med dem. Det är det som är livet!

Efter en vecka med flera deadlines var kroppen ganska mör och foten sa åt mig att nu räcker det.

Då var det sällsamt skönt att få krypa ned i badet. Summera och reflektera och luta huvudet bakåt.

Jag skulle ju bara köpa ett par strumpbyxor. Golvet på köpcentrumet var halt. Plötsligt låg jag där och kände hur fotleden vreds. Tänkte på pappas orienteringsfötter, hans stukningar och visste direkt vad som skulle bli.

Reste mig upp och tackade den vänliga kvinna som kom fram och frågade hur det gick att det gick bra, men satan så ont det gjorde. Uträttade mitt ärende och åkte sen till blomsteraffären. Tog en kundvagn som rullator. Inne i halva affären var det samma hala golv. Och så hände det igen, foten levde sitt eget liv och vreds. Gjorde förstås ännu ondare denna gång. Kunde ändå inte låta bli att skratta åt det komiska i situationen, man ska inte springa runt i affärer, det var tydligt! Fick en massa goda råd från vänner på nätet när jag lade ut anekdoten där.

- Sätt dig på en stol och vila foten! liksom. Men vi satte oss i bilen, vi skulle ju till Båsenberga för att fira mannens jubilerande jobb. Hade aldrig varit där men det blev kärlek vid första ögonkastet. Det blev en känslosam fredag. Så många minnen, roliga händelser och sorgliga saker. Ett härligt gäng arbetskamrater. Och så Eva. Hon fanns med oss någonstans där under Båsenbergas stjärnhimmel, hon som lämnat oss för tidigt. Och den svullna foten fick så småningom ställa sig på scenen.  Daniel Björnmo. min kompis och duktiga gitarrist anslöt lagom och vi körde ett set gamla godingar.