Nio långa år i grundskolan är slut. Igår gick sonen och hans kompisar ut. Eller rättare sagt tågade ut till de mäktiga tonerna av "Eye of the tiger". Arm i arm, tjej och kille tågade de in, segervissa i OS av nationella prov, prestation och kamp. Kostymklädda, vattenkammade, aftershavedoftande killar och långbenta, vitklädda tjejer, stolta och samtidigt genererade ut över att vara allas blickfång. Där stod vi, tårögda och förvånade föräldrar. Var det där våra barn? De kravlade ju nyss fram i galonbyxorna, de började nyss i lekis. Nu stod de där, såg så vuxna och stiliga ut. Våra barn. Vi grät och skrattade och såg våra älskade ungar på sin stora dag. Kände tiden stanna för en stund. Delade ett högtidligt ögonblick, visste att detta var en av de dagar som de alltid skulle minnas. Och på skolgården ville kramarna aldrig ta slut. Det är aldrig smärtfritt att säga hejdå. Även om man har längtat efter att skoltiden ska ta slut så känns det. En dörr stängs. Att aldrig mer komma tillbaka till en plats, en tid är förbi. Vi såg våra barn och gladdes åt deras sammanhållning. Grabbar och tjejer som blivit ett lag, som gillar varann. Det kändes fint att åka och äta lunch ihop, föräldrar och barn. En stund till i sällskap med gänget. En underbar dag.