Det känns som om vi befunnit oss i en tunnel det senaste året. Nu vill vi bara ut i ljuset. Att kravla runt i den där tunneln präglar tillvaron på ett sätt som den som aldrig befunnit sig i skuggan inte begriper. Man blir mer rädd om varandra, mer ödmjuk inför den dag som är. Bagatellerna blir små, obetydliga. Ett annat perspektiv helt enkelt. Man tröttnar på folk som klagar över småsaker, som gnäller över t ex vädret. Det går ju inte att styra! Nej, på kuppen blir man brutalklok, det vill säga man lär sig genom smällarna vad livet är värt. Vad det innebär att älska och bry sig. Livskunskap.

I lördags njöt jag, i söndags tjöt jag. Känns som om vi just nu deltar i ett drama som vi ofrivilligt måste delta i. Vem har skrivit manuset, och vad är meningen? Skådespelet ramas av den tunga doften av syren. Nu behöver vi få skratta, så ge oss ett lyckligt slut!