Har känt mig ganska sorgsen på sistone. Ni vet sådär mentalt trött som man kan vara emellanåt. Känt mig ensam fast jag är bland folk. Vi springer alla så fort, vi rusar på och hinner kanske inte alltid se varann. Och när våren går iblom blir krocken så tydlig. Det är som om hela naturen ropar"kom ut ur din stressbubbla, människa! Stanna upp och njut, imorgon är vitsipporna överblommade!" Kraften i naturen griper mitt hjärta och jag stänger av datorn, packar en kaffetermos och går ut. Själv orkar jag inte springa som förr, kroppen har inte lust eller ork. Och om det är något jag skulle vilja önska att jag kunde inspirera till så vore det att människor runtomkring mig också saktade ned på sina steg. Inte tog saker så allvarligt. Det finns inte så många måsten mer än att se till att du själv och de du har runtomkring mår bra. Och just, en liten blomma måste man ha!