Så less på den rådande egomentaliteten, den här turbotiden. Där allt handlar om vinst i tid eller pengar. Där de som arbetar springer fortare och fortare. Och där de som står utanför arbetslivet jagas och tvingas in i ohälsa och blir ett annat folk. Detta samhälle har inte råd med det som är udda. När mallen är frisk, stark, framgångsrik och vacker blir mentaliteten fördummande, intolerant och självisk. Här frodas fördomarna om allt som sticker ut. Här skrivs protestlistor till LSS-boenden för barn med funktionshinder därför att det stör i villaidyllen. Vi som är föräldrar till dessa barn möter enorm okunskap och inte sällan antydanden om att det är vårt föräldraskap det är fel på. Att vi är stresskänsliga, inte kan planera vårt liv, att vi är dåliga på att uppfostra och att sätta gränser. I våra familjer är vi mer utsatta för stress, ja. I våra familjer är skilsmässostatistiken högre, ja. Men den som tror att vi klarar stress sämre än andra är mer än välkommen att dela vårt liv för en vecka. I vår vardag är kampen rutin, i vårt liv är tålamod ett arbetsredskap och tiden noggrannt planerad. Vi älskar våra fantastiska barn och gör allt för att de ska få ett så bra liv som de är värda. I ett samhälle med omänskliga ideal krävs det av oss extraordinär styrka och stresstålighet för att föra den kampen varje dag.