När jag läser min egen blogg, kollar igenom inlägg genom åren ser jag en kvinna som kämpar ganska bra.

Som under perioder av sitt liv burit ganska tungt - men som aldrig ger upp.

Jag ser en tjej med en själ där det gror en hel del, spirar och som längtar efter att få slå ut.

Jag tror på henne. Just nu är hon bara lite sliten och trött men hon kommer igen. Det gör hon alltid, även om hon trodde denna svacka att hon hamnat i världens ände. Jag ser en kyrka också, ett rum för andlighet som hon klev in i i våras. Det var ett steg som förändrade och lyfte bort några ton sten från axlarna. Jag ser något gott och friskt mitt i mörkret, en tro på framtiden.        

Det är något vilsamt med November.
Naturen stillar sig och vi mår bra av att följa den. Lite skrivjobb först, några intervjuer som skulle skrivas ut. Jag trivs underbart bra i mitt hemmakontor med utsikt över björkarna. Sen drog jag på mig joggingskorna och drog ut i naturen. Så skönt att få sträcka ut kroppen, få känna blodet rusa genom ådrorna!
Till habiliteringen för ett viktigt möte.
Kvällen tillbringade vi hos goda vänner med tacos och IdolMartin som sjöng oss varma med sin Motownlåt.

[Bild]

[Bild]

Fredag igen! Tiden flyger. Veckan som gått har varit blandad kan man säga. Min låga energi spökar, men jag får hela tiden jobba med acceptansen av min sits. Sorgen över pappa, över att jag inte har den kraft jag skulle vilja ha och känslan av ensamhet i vissa delar av mitt liv är något som jag brottas med mer eller mindre. Förra helgen var tuff, men så var det ju Alla helgons och då tillät jag mig att vara ledsen. Mitt normaltillstånd är ju annars att hålla mig så stark jag kan, annars går det inte. Nu sitter jag här och skriver ut några intervjuer om psykisk ohälsa och känner tacksamhet över de gångna dagarna. Har haft förmånen att få ha några riktigt djupa samtal med familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater. Och jag känner hur dessa stunder gav mig en hel del nya tankar och även stärkte det jag redan tänkt själv. Föreläsningarna på Öppet hus med (H)järnkollgänget gick jättebra och det är alltid en sådan energiboost att få träffa detta underbara gäng unika individer. Vi är alla funktionsunika. Livet blir inte enklare med det perspektivet- men enormt mycket rikare. Idag tänker jag också hela tiden på en särskilt god vän som har en av sina tuffaste dagar i livet. All körlek, kraft och hopp till dig!

När livet känns tungt är det bra att samla på verktyg som hjälper till. Ett av mina är böckerna. I höst har jag hittat inspiration och tröst i Ernst Kirchsteigers bok "Lyckan i det lilla".
Han är klok den där Ernst. Vet att många inte gillar honom. Men man kan inte bli älskad av alla, särskilt inte den som går sin egen väg.

Gymmet är den nya kyrkan. Så har någon sagt. Dyrkan av kroppen är fascinerande i vår tid- och enahanda. Varför kan vi lägga ned timmar på ytan? Vad säger det egentligen?
Jag tycker mig höra att själen ropar allt högre "glöm inte mig". Tänk om vi alla lade ner lika mycket kraft på det inre som vi gör på vårt yttre? Vilket spännande samhälle vi skulle få!
Jag älskar att röra på mig. Det får mig att må bra. Men jag vill göra det utomhus. Behöver frisk luft, längtar ständigt efter att få vara i naturen. Den ger mig något som jag aldrig kan få i ett köpcentrum. Naturen är full av den ursprungliga kraften. Mina celler behöver den. En runda på ett köpcentrum tröttar ut min kropp, jag blir utarmad. Det är så själlöst och uppbyggt kring konsumtion.
Tror att många förväxlar sin inre längtan med ett köpsug. Den kortsiktiga kicken kan jag också känna. Men min själ ekar tomt efter besöket i affären.

En krans på dörren ser så välkomnande ut tycker jag. Jag gjorde en idag. Samlade granriset häromdagen när dottern var på habiliteringen. Jag mår bra av att skapa. Sjunka in i händernas arbete. Hjärnan får vila.

Åkte till ljus- och eldfesten igår. Ville inte sitta hemma och uggla denna kväll när tankarna på pappa rev inuti. Det var väldigt skönt att få vara bland tusentals ljus. Värma sig med glögg och bara ta in. Vidunderligt vackert! En stor, varm och trösterik upplevelse.

Idag har jag levt två år utan min pappa. Såklart känns det och alla tankar är idag färgade av en mörkare nyans. Men det jag vill försöka sätta ord på har inte bara med saknaden av en älskad far att göra. Det har nog med vår tid att göra och berör oss alla på ett eller annat sätt. Jag saknar det sociala. Saknar mina vänner. Saknar höstmiddagar och spontanfika. Promenader och samtal. Alla har sitt liksom. Tiden snurrar fort och mycket ska hinnas med, på något sätt en spiral av prestationer. Vi tappar nåt längs vägen då. Det där som gör att livet känns levande, som gör att vi känner oss som sociala varelser. Känslan i att dela något, en gemenskap. Relationerna, vart tog de vägen längs vägen?

[Bild]