Så har jag semester. Vilken konstig känsla! När livet liksom gått i ett hela tiden, fullt spett från morgon till kväll, då ska man kliva av och ut i friheten. Jag har verkligen längtat. Känt gräset under tårna redan och i förväntan redan smakat på de långa frukostarna som ska komma. Men när stunden är inne känns det inte som jag trodde. Hjärnan är trött, kroppen seg och skriker bara "vila först".
Jag borde väl ha lärt mig. Har varit med förr. Känslan av frihet och glädje kommer sakta, i takt med att motorn varvar ned. Den har bara knappt bromsat in. Satte mig ute i min sköna tankestol nyss och klockan är snart 23. Nu kan jag börja lyssna till vinden. Känns den dra i håret. Nu, snart känns det lite grann. Friheten väntar efter nattens vila.