Idag har jag levt två år utan min pappa. Såklart känns det och alla tankar är idag färgade av en mörkare nyans. Men det jag vill försöka sätta ord på har inte bara med saknaden av en älskad far att göra. Det har nog med vår tid att göra och berör oss alla på ett eller annat sätt. Jag saknar det sociala. Saknar mina vänner. Saknar höstmiddagar och spontanfika. Promenader och samtal. Alla har sitt liksom. Tiden snurrar fort och mycket ska hinnas med, på något sätt en spiral av prestationer. Vi tappar nåt längs vägen då. Det där som gör att livet känns levande, som gör att vi känner oss som sociala varelser. Känslan i att dela något, en gemenskap. Relationerna, vart tog de vägen längs vägen?

[Bild]