En del dagar sätts saker och ting på sin spets. Det otydliga hamnar på bordet och får konturer. Det är krävande att kämpa i allt. Bristen på verklig vila blir allt mer akut. Då är det lätt att känna ovisshet. Oro. Obehag.
Hur kommer mitt liv, vårt liv att gestalta sig framöver? Hur ska vi orka att klara allt? Hur klara att orka? Jag ser inga vägar idag och det skrämmer mig, det ger mig ont i magen. Jag behöver se ljuset i min tunnel.