Tänk dig att du är ung och sugen på det mesta och hela livet väntar bakom hörnet. Ett dyk senare och du är förlamad. Hela livet är förstört- eller?
Det hände Christian Wass från Götlabörg. Han åker landet runt och föreläser om sin förändringsresa utifrån boken Invalido. Jag hade gett darlingen i present att följa med mig och lyssna. Har lovat mig själv att så ofta som möjligt lyssna till andras livsberättelser för att det inspirerar mig så. Bland det jag fastnade mest för igår var det här med att sänka garden. Att våga berätta om det som vi har jobbigt med i våra liv. Det lättar så på trycket. Tyngden över axlarna släpper. Vi har så mycket att vinna på att dela med oss av våra känslor och inte låtsas som om vi är supermän och superkvinnor. Även om det kan verka som om andra är perfekta när man själv tvivlar och kämpar är sanningen en annan. Livet är en resa i glädje och sorg och det blir så mycket enklare och roligare att färdas framåt om vi vågar visa oss precis som vi är. Så
starka och sköra, med alla våra nyanser. I mina gömmor hittade jag en dikt som handlar om vad som kan hända om vi stänger inne det som tär på oss. Den heter Farlig avfallshantering:

Känslokraftverk
I ett känslokraftverk
bildas känsloavfall
Det är en het hantering
det blir en blind placering

Finns inget annat sätt
Nånstans har det gått snett
Lager på lager
Gräva ner
i skyddande mörker
ingen ser

I en trängd situation
och hjärnan får krupp
Har inte modet
att öppna upp

Nerver av stål
slukar känsloavfall
kraftverkets kropp
håller sig kall
Men i centrum av samlad smärta
osar det bränt
från ett glödande hjärta