Det är fredagen den trettonde. En lyckodag! I alla fall för mig, det var då jag föddes. Fredagen den trettonde i andra, tretton minuter i två för 45 år sedan. Ligger i min sköna säng och funderar. Ett litet virus har ockuperat kroppen. Men det gör inget! Har huvudet fullt av glada tankar och känner tacksamhet över livet som ständigt överraskar mig längs vägen. På sängbordet väntar två spännande presentböcker. Tänk att få öppna en ny bok och kliva in i en annan människas värld! Snart sätter jag på kaffepannan och börjar läsa! Inatt när jag inte kunde sova läste jag ut en annan bok. Den handlar om sorgen efter en förälder och är skriven av en dansk läkare. Den boken- och flera andra har hjälpt mig att förstå varför pappas död har påverkat mig och min familj på så många plan. Jag har förstått att en förälders bortgång är en större händelse än vad man tror. Rötterna till livsträdet rubbas, när ett av två vindskydd är borta. Klart att hela existensen skakas i grunden och det gör väldigt ont, särskilt när det mest akuta lagt sig.
De senaste veckorna har mycket hänt som gett mig pusselbitar jag saknat under en lång, lång tid. Jag börjar införliva sorgen i mitt hus, där har den fått ett eget rum intill glädjen. Den bästa presenten är att jag har hittat tillbaka till min inre glädjekälla igen och känner att våren är på väg med islossning även i mitt hjärta.

Idag är det tisdag. Nyss var det lördag, då stod vi länge på längdskidorna. Då njöt vi i solskenet och friskluften och gled fram ibland och kämpade emellanåt. Vi glömde matsäcken hemma men vände frustrationen till att sikta på fikat efter turen. Varje dag bjuder på små och stora utmaningar och lyckor. Idag har vi varit i Uppsala och träffat kollegorna på Akademiska sjukhuset. En trevlig dag bland trevliga arbetskamrater. En liten dragning blev det också och det kändes bra! Vardagslycka kan vara att sitta på en buss på väg hem och summera sin dag. Känna sig nöjd!

Starkskör. Vidöppen. Fräck. Alltid reflekterande, gör en knorr av alla våra tillkortakommanden. Underbara Mia Skäringer har gjort det igen. Fyllt ett konserthus med sin föreställning "Avig Maria och sångerna jag gråtit till". Jag var där, i Västerås i fredags och njöt så det sjöng inombords över denna fantastiska kvinna. När världen vill att vi ska visa mer yta och vackrare fasad går hon rakt motsatt väg och klär av sig ända in på skinnet och kallar de hängande brösten för "kycklinghalvorna från Eldorado med lite mycket vatten i". Hon driver med vår vansinniga drift att vara maximalt effektiva genom att låta "den egna tiden" på toan bli ett kombinerat träningspass- och städmoment. Och hon bjuder på mingelångest som slutar med ett one night stand med ett slut som inte ryms inom mallen. Mia ryms inte inom någon mall. Tvärtom gör hon allt och lite till för att visa oss hur trång den där förbaskade mallen är. Och just därför älskar vi henne, alla vi fantastiska, unika, kraftfulla kvinnor som låter oss inspireras att gå vår egen väg och duga precis som vi är- med eller utan vattniga kycklinghalvor.

- Allting kan återanvändas, sa hon.
- Som i en kompost.
Louise Hoffsten gästade nyhetsmorgon i söndags och sa så.
Tänk, vad rätt hon har! Allt vi upplever och fyller på i ryggsäcken med kan vi få användning för. Det är en fin tanke! Älska vintage!

Födelsedagskalas, nyhetsmorgon och skidor. Där har ni min helg. Jag har njutit varje sekund! Roligast var dotterns reaktion när hon fick biljetterna till One Direction. Vilket glädjetjut! Nu blir det söndagsmys framför Blå ögon och From here to
there på ettan. Förresten, mer rys än
mys.