Det är fredagen den trettonde. En lyckodag! I alla fall för mig, det var då jag föddes. Fredagen den trettonde i andra, tretton minuter i två för 45 år sedan. Ligger i min sköna säng och funderar. Ett litet virus har ockuperat kroppen. Men det gör inget! Har huvudet fullt av glada tankar och känner tacksamhet över livet som ständigt överraskar mig längs vägen. På sängbordet väntar två spännande presentböcker. Tänk att få öppna en ny bok och kliva in i en annan människas värld! Snart sätter jag på kaffepannan och börjar läsa! Inatt när jag inte kunde sova läste jag ut en annan bok. Den handlar om sorgen efter en förälder och är skriven av en dansk läkare. Den boken- och flera andra har hjälpt mig att förstå varför pappas död har påverkat mig och min familj på så många plan. Jag har förstått att en förälders bortgång är en större händelse än vad man tror. Rötterna till livsträdet rubbas, när ett av två vindskydd är borta. Klart att hela existensen skakas i grunden och det gör väldigt ont, särskilt när det mest akuta lagt sig.
De senaste veckorna har mycket hänt som gett mig pusselbitar jag saknat under en lång, lång tid. Jag börjar införliva sorgen i mitt hus, där har den fått ett eget rum intill glädjen. Den bästa presenten är att jag har hittat tillbaka till min inre glädjekälla igen och känner att våren är på väg med islossning även i mitt hjärta.