Seg i kroppen. Trött. En klump i halsen. Stel i nacken, ont i höften. Det är inte mina bästa dagar nu. Inte någon glansperiod. Bara så vissen och oinspirerad. Ska släcka nu. Men oj, vad jag saknar inspirationen!

Min hjärna processar fortfarande allt som drabbat oss de senaste åren. Sjukdomar, död, förluster. Därför går det mycket långsammare med allt. Jag orkar inte pressa mig längre. Samtidigt är jag mindre tålmodig med vissa saker. Vill inte lägga tid på meningslösa saker. Den tid jag har vill jag använda rätt. Vill inte beta av för mycket. Vill liksom leva mer hela tiden och inte bara i helgen. Mitt liv är dyrbart. Jag är unik. Finns bara i ett enda ex.

Höstmys. Kaffetår. Hantverk. Släkt och bekanta. Höstmarknaden i Sörberg är en favorit. Sommarsolen sken fortfarande. Septembersött!

Har ingen bra dag. Solen skiner men det hjälper inte mig. I kroppen spökar nåt virus och gör att jag inte vågat träna. Ser på när grannen packar in sitt liv och sina möbler efter 16 år. Det går inte att påverka, jag vet, men det är trist ändå. Man fäster sig vid människor, tillstånd och sammanhang. Införlivar det i sitt eget liv. Det kostar på att förändra, särskilt om man rvingas in i nåt utan att kunna påverka. Då gör det riktigt ont. Det svider i själen idag och jag vet inte hur jag ska lindra det onda.

När vädret bjuder på septembersöt brittsommar är bryggan som bäst! Färgerna, tystnaden, glittret i sjön. Efter en vecka när luften gick ur mig totalt fick själen vila. Drog in sjöluften i mina lungor och slöt ögonen. En stilla ro så nära.

Rut. Så hette hon. Kallades kärvänligt för Rutan. En kvinna som aldrig tog plats. Som med fem barn runt benen hade dagarna fulla av göromål. Men nätterna fanns. Då smög hon upp till sin trampsymaskin och sydde. En konstnär var hon, som trollade med lappar. När hon fyllt 80 fick hon ställa ut sina täcken på Liljevalchs i huvudstaden. Häftig var hon, som en kreativ krutdurk där bakom den vänliga, lite kluriga fasaden. Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Min kära mormor, tack för all inspiration du gett och ger mig!

Skulle behöva ett fönster som släpper in ljus idag. Var finns det?
Skulle behöva hopp idag och tro. Var hittar jag det?

Det är det där med att hålla lågan klar och brinnande. Känna att det finns syre i livsluften. Det har ju att göra med de svåraste frågorna av alla. Vad är meningen med mitt liv? Hur vill jag leva? Hur mår jag bra? Vilken tro har jag på att jag kan påverka mitt eget liv? Vilka tankar tänker jag om mig själv och hur påverkar det mig och andra? Och sen att lyssna till svaren och försöka ta de på allvar. Att respektera sig själv. Att våga förändra. Att försöka. Ett steg i taget.