Det har snart gått ett år. Jag kan blunda och känna hur morgonen kändes i kroppen. Höstlovets loja förmiddagstrivsel som förvreds i det ofattbara. Hade pratat med mamma innan och hon lät så konstig. Men inte kunde jag ana fasan bakom hennes underliga skenmanöver. Hur hennes morgon hade krossats. Inte kunde jag veta att jag om bara några timmar skulle sitta på hans säng och klappa honom på kinden en sista gång. När jag kvällen före hade suttit vid hans sida och ätit. Nu har det snart rullat 365 dagar och nätter sen vi alla slungades in i mörkret. Att leva utan honom är som att ta på sig lager på lager av kläder men man fryser ändå. Att lukta på rosor utan att känna doften. Att vandra på vägar man känner utan och innan men nu hittar man inte längre, eftersom landskapet är helt förändrat. Det går inte att begripa för de som inte har upplevt denna vandring. Men du som vandrar med sorg i ryggsäcken vet hur tung den är att bära och att den inte försvinner längs vägen, den bara skiftar form.

Fotbollsfika när sonen dömde inledde helgen. Skoknytningsträning, simträning och pluggning av blodomlopp med dottern. Egen jogging i höstdis. Grillsnack med darlingen framför köttet på glöden. Låtsnickeri. Söndagskaffe framför nyhetsmorgon. Mer plugg av blodets irrvägar. Hästhoppning med mamma i regnrusk. Varm gulasch med creme fraiche. Kaffetår hos svägerskan. Kexbak. Förhör av blodomlopp. Klädrensning av dotterns garderob. Slappa i soffan. Slut på en blandad helg!