En känslosam helg går mot sitt slut.
Livet är verkligen en berg- och-dalbana. Plötsligt förändras allt. Jag tänker på kompisen som hastigt blivit sjuk och nu fått en allvarlig diagnos.
Spelplanen förändras. Känner bara allt starkare att jag vill leva mer. Våga mer. Tro mer och starkare på att jag klarar saker. Vara mer Annika i allt. Lägga energin på det som ger tillbaka.
Livet är ju så förbaskat kort.Vad har vi att förlora? Vill inte ångra att jag inte gjorde det jag brann för. Därför är det med tungt hjärta och en gnagande besvikelse jag lägger mig i sängen ikväll. Dagen gav mig ingen inspiration eller tro på framtiden. Bara trötthet som gror när man är ganska ensam om att se möjligheterna. Idag var det urtrist att vara jag. Som att stå mitt i en guldgruva där det gnistrar men ingen vill gräva för att man inte tror sig om att få loss nåt guld.