Vi satt i kanten av sjön. Det var en sån där varm och skön sensommardag, en dag som är bonus när man redan sagt farväl till sommaren. Björkens gula löv singlade genom luften. Men vattnet i sjön var förbluffande varmt. Och vi badade och skrattade. Drack en kaffetår och häpnade över skönheten i dagen. Och så satte sig flugan på hans hand och han studerade den. Jag kan se det framför mig, pappa och mamma och jag och dottern. Där i septemberskenet, en dag när vi alla fanns. Och jag tänker att året utan pappa som snart har gått har förändrat mig i grunden. Skakat om mina celler och tvingat mig till en ny person. Och det går inte längre att
vara rädd för de saker jag var rädd för innan. Och det går inte längre att tveka inför livet. Det bästa sättet att leva det fullt ut är ju att vara jag, för ingen annan kan göra det bättre än jag? Och vad finns att förlora? Ingenting, så länge jag lyssnar på min röst. Det är jag skyldig min pappa.

Gomorron äpplemånaden! Gomorron klar luft och friska tag i lungorna! Gomorron boklängtan och svamputflykt, köttgryta med lingon och nybakat bröd. Mustiga, vackra september, än blommar det längs cykelvägen. Men vi anar ett skifte i luften, i trädgården, i skogen. Välkommen till oss!