Om jag hade en blogg skulle jag idag skriva att livet är märkligt, men döden helt ofattbar. Att vi på jorden kämpar så hårt med olika saker i våra liv som vi vill rå över men att det inte alltid går. Att det viktigaste i livet alltid handlar om relationerna. De nära, de vi har omkring oss. Att vi gör så gott vi kan för att lindra varandras sår men att det ibland blir övermäktigt. Ibland är det bara så oerhört svårt att vara människa. Att räcka till är ibland omöjligt.

Hur kan man vara så ointresserad som jag av tidernas TV-fest? Jag begriper det inte riktigt själv. För grabbarna i familjen är det högtidsstund var dag. Så mycket matcher och så lite tid! Jag önskar att jag hade en tiondel av deras gnista. Det skulle kännas roligare då! Nu hittar jag istället på andra saker. Fångar alla energier jag kan komma över. Vaskar fram det som går att vaska fram. Men det tar emot. En del dagar känner jag mig som hundra år mentalt. Ser få möjligheter, bara hinder. Sorgen och allt annat i dess väg, all kamp de senaste åren tar ut sitt pris. Den bubblande lusten till livet är mer som trögflytande sirap. Men jag vet att livet går i vågor. Imorgon blir nog en gladare dag.