Finns mycket att tacka för denna långa, fina helg.
Har träffat nära och kära.
Har grillat och skrattat och fikat i naturens vackra rum.
Har pysslat om kära mamma.
Har sprungit varv efter varv i underbar grönska med min darling.
Har läst vidare i boken om Lena Nyman.
Har fått fina presenter i efterskott.
Har sett en råbocks graciösa språng på ängen och levt i fågelsång från morgon till kväll.
Har gråtit forsande tårar i tomrummet efter pappa- är tacksam för att sorgen inte frusit
Har badat i en varm sjö! Åh!
Jag är så enormt tacksam för helgen!

Så kom den. Första morgonen i juni. Sommarens första skälvande minut,den månad som mer än någon annan andas syrener och liljekonvalj, skolavslutning och den blomstertid. Hopp. Spirande liv. Naturens egen symfoni spelar i dur. Och mitt hjärta brast, därför att juni tillhör en man som inte längre syns. Han lever ovan molnen och vi ser honom inte. Han ser oss, han håller sitt vakande öga över oss. Älskade pappa, fågelnkörens jublande aria strilas som uppfriskande vatten i mina öron. Göken gal i fjärran. Du skulle ha suttit här i en solstol och hjälpt mig känna igen alla sommarens ljud. Du var som eken som gav både stadga och skugga. Men du rycktes ifrån oss och vi står kvar här under solen med alla våra frågor. Vi försöker leva vidare och göra allt vi kan. Men landskapet är för alltid förändrat. Hålet efter dig ekar tomt. Junimorgonen kom så ljus och varm som en påinnelse om ditt sinnelag. En förnimmelse av min barndom.