Inte visste jag att du fyller jämnt, kära Ann-Marie! Jag hänger inte med, hur kan det vara så? Hörde att du firar på resande fot, och det gör du rätt i! Hoppas att du och din älskling får sköna dagar dit ni ska, sol och värme och sinnesro. Ända sedan jag var liten har du funnits med mig på något sätt. En kompis och större syster som jag speglat mig i. Vi har mycket gemensamt. När du kommer hem ska jag åka till dig med en blomma och sjunga en trudelutt. Men tills dess får du äppelblom av mig och varma kramar!

Jag blir så ledsen när jag ska berätta detta. Och samtidigt så glad. Det var så starkt och kändes som en enorm tröst.
Det är inget kul att vara sjuk. Det går bra att ligga still ett par dagar, läsa böcker och lyssna på radio men det är ensamt. Tråkigt. Även om mannen och mamman hör av sig regelbundet och frågar hur man mår är man just ensam. Utlämnad åt sina egna tankar. Det är då det väller upp. Saknaden efter pappa. Det ofattbara blir tydligt. Att jag inte kan ringa honom mer och språka om sånt vi brukade prata om. Just i en sådan tanke hör jag fågelsång från övervåningen. Går upp för trappan och in i sovrummet. Dörren till balkongen är öppen och på balkongräcket sitter han. Den lilla talgoxen med den klaraste sång jag har hört. Högt och klart sjunger han så hela sovrummet vibrerar och jag känner det så starkt. Pappas närvaro. Han säger till mig att inte vara ledsen, utan att leva vidare och ta tillvara på dagen. Plötsligt har han visat sig och gett mig en hälsning från himlen. Som en brygga rätt in i den obegripliga oändlighetens land.
Jag saknar dig så pappa, men du ska veta hur tacksam jag är att du kom förbi mig en stund.

Så rotad. Så stadig och massiv i min tro på mig själv och min framtid vill jag vara. Så orubblig och naturlig i vilken väg som är min. Jag vet vad jag kan, hur jag vill leva och på ett ungefär vad som krävs för att nå dit jag vill. Och jag är på väg!

Kärlek. Att vara två, det är inte alla förunnat. Jag önskar alla som längtar efter någon att dela livet med att ni ska få er önskan uppfylld i sommar! Och så tänker jag på dig, min darling. Önskar att du var här. Just nu, hos mig.

Vi bor väldigt fint, med naturen utanför dörren. Det är en fröjd att ge sig ut med joggingskor på fötterna eller promenadskor och bara ta in de sköna omgivningarna. De böljande gula fälten, de slingrande vägarna emellan. Sist vi cyklade där såg vi två stora älgar ute på fältet. Naturen ger kraft utan att kräva nåt tillbaka. Jag vill ut, ta med mig min ryggsäck som jag fylllt med mitt kanelkaffe. Sen sätter vi oss på en stubbe, min vän och jag och tar emot naturlig energi. Bort snuva, bort hosta, bort huvudvärk och virusbubbel i mina lemmar. Nu vill jag kliva upp och ut i det gröna! Snart!

Det var sista kvällen på Londonresan. Vi var hungriga, sugna på nåt riktigt gott. Barnen mindes den italienska restaurangen där vi var två kvällar på raken sist vi var i London. Då reste vi med goda vännerna och alla åtta föll för den lilla krogens charm. Den godaste Spaghetti i stada hade de och en ägare som bjöd på sig själv. Kunde vi hitta dit? Notting Hill var stadsdelen och darlingen som är den bästa på att hitta mindes rätt. Barnen blev glada och vi också. Det är nåt särskilt med smultronställen. Favoritfåtöljen hemma, en särskild bokhandel eller en brygga vid barndomens sjö. De säger mig något om vem jag är och vem jag vill vara. De låter min vardag få glittra eftersom känslan de skapar i hjärtat är av rent guld.

Ibland kan det kännas som om allt står still. Som om man fastnat med fötterna i djup lera och det inte hjälper hur man än kämpar för att ta sig vidare. När man är sänkt av ett virus eller en sorg eller nåt annat som vill ockupera ens hjärnas rum och måla det dyrbara stället svart är det lätt att tänka så. Tro att det man gör inte spelar nån roll. Men ikväll satt jag en stund vid datorn. Gick in på bloggen och såg till min glädje att jag fått 71 nya kommentarer! Insåg när jag tittade lite mer noggrannt att jag missat att svara på alla dessa som kommit in sen jag startade bloggen. Lena, Siw och alla ni andra som tagit er tid att svara och tycka, tack! Kan inte nog säga hur GLAD jag blev. Plötsligt kände jag att det där inlägget som jag gör då och då faktiskt kanske betyder något för någon- trots allt. Jag kände mig lika lätt om hjärtat som på läktaren bredvid sonen när vi såg Chelsea möta Norwich. Och så tänkte jag att så länge bollen hålls i rullning och spelarna rör sig pågår matchen. Och så länge matchen pågår kan det bli mål!

Pratade med min syster idag. Hon är precis som jag en naturnjutare som lever med växlingar i väder och årstid. - Många klagar över regnet, men jag tycker att det är så vackert nu, så grönt, sa hon.
Har också noterat en del gnöl och gnäll över regnet den senaste tiden. Det är så skönt att få höra någon uttala tvärtomfraserna, någon som ser det som gnällspikarna missar. Det förunderligt gröna, som frodas och glittrar ännu klarare i vattendropparna.