Klockfri tid. Heliga timmar. Kaffe med kanel och en bulle. Ett dopp eller två. Inspirationstid. Min oas mitt i livet. Jordgubbar i mjölk och mammabesök blev min bonus. Och några steg längre på föreläsningen kom jag.

På nytt har sjukdom kommit in i vårt liv. Den snällaste människa jag känner är drabbad. Så ohyggligt tungt och svårt att se och förstå. Jag försöker ge mitt stöd, men jag kämpar själv med sorgen och saknaden efter min pappa. Varför? Om vi bara kunde begripa. Men ingen förstår. Livets vägar är outgrundliga. Tiden går som tåget. Ingen vet när resan tar slut eller vem som kliver av vid nästa perrong. Det är synd om människorna!

Det finns alltid flera sätt att tänka. Oavsett vilken sits man är i kan du lyfta dig och få ett bättre läge med dina positiva tankar. Det är ren hjärnkraft jag pratar om. Du kan välja att låta dig bromsas av hindren i
din väg eller att inte bry dig om dem. Skita i andras åsikter, sjukdomar, tröghet och till och med dina egna tvivel. Så ser livet ut, inget serveras gratis till den som vill mer. Men om
viljan finns och lusten och ideerna så bara gör. Ett steg i taget, framåt ska du oavsett vad som händer. Jag har bestämt mig och jag går framåt. Det ger energi! Sing like noone is listening!

Det är så vackert ute nu, så att man blir andlös. Vill liksom aldrig gå in. Sitta kvar på balkongen, altanen och i trädgårdsmöblerna. Glida runt på cykeln eller strosa runt och bara lukta på blommorna. Men det känns annorlunda i år. Nånting är inte som det har varit. Det är som en skugga över försommarsolen, ett stråk av svärta i allt det blommiga rosavita, ett
moln på majhimlen. Pappa, nånting hände med min livsglädje när du försvann från jorden. Skrattet kommer för alltid att hålla gråten i hand.

Är extra stolt över mina systrar idag. Den ena bor i ett stort och fint hus som skildras i ett reportage i Expressen idag- och den andra har skrivit texten. Heja! Heja!

Jag älskar att sitta där. Höra klucket av vattnet mot brädorna. Känna solens varma strålar mot bar hud. Dricka en kopp hett kaffe. Känslan på min brygga är så skön. Tanken så fri! Göken gol i öster. Tröstergök. Jag kommer snart tillbaka. Nästa gång tae jag med bikinin. Det är dags för årets första dopp!

Plötsligt hade jag dundermedicin hemma. Vet inte vilket som var bäst, men gött var det för kropp och själ. Nu tror jag på att den evinnerliga huvudvärken ska ge sig! Och bullarna var lyxigaste jag ätit. Tack snälla mamma för att du kom förbi!

Läste i NA idag om orienterarna från Örebro som ville busa med sina kompisar. Skämtet bestod i att springa nakna på hemvägen under träningen på lägret i Italien. Att göra det oväntade var väl poängen. Som gammal orienterare ser jag en väldig humor i detta särskilt med tanke på bilden av orienterarsläktet hos allmänheten. Ett folk som inte förknippas med exhibitionism utan snarare ses som ordentliga, lite präktiga naturnördar som trivs bäst till skogs. Men här visar alltså två friska ynglingar andra takter. På en frodig kulle på gränsen mellan Italien och Österrike låter de allt falla och kommer springande mot brudarna i all sin naturliga prakt! Det finns hopp om livet tänker jag, allt är inte som förväntat och vilken överraskning i solskenet! Både för tjejerna på platsen men också för de ystra unga männen som möttes av den arga, italienska polisen och böter. Nu tänker jag tillbaka på min tid i OK Tylöskog med min dubbelpartner Ann-Sophie och undrar bara- vad kom det sig egentligen att vi lade ner karriären! Vi kanske missade en del...!