Plötsligt hade jag dundermedicin hemma. Vet inte vilket som var bäst, men gött var det för kropp och själ. Nu tror jag på att den evinnerliga huvudvärken ska ge sig! Och bullarna var lyxigaste jag ätit. Tack snälla mamma för att du kom förbi!

Läste i NA idag om orienterarna från Örebro som ville busa med sina kompisar. Skämtet bestod i att springa nakna på hemvägen under träningen på lägret i Italien. Att göra det oväntade var väl poängen. Som gammal orienterare ser jag en väldig humor i detta särskilt med tanke på bilden av orienterarsläktet hos allmänheten. Ett folk som inte förknippas med exhibitionism utan snarare ses som ordentliga, lite präktiga naturnördar som trivs bäst till skogs. Men här visar alltså två friska ynglingar andra takter. På en frodig kulle på gränsen mellan Italien och Österrike låter de allt falla och kommer springande mot brudarna i all sin naturliga prakt! Det finns hopp om livet tänker jag, allt är inte som förväntat och vilken överraskning i solskenet! Både för tjejerna på platsen men också för de ystra unga männen som möttes av den arga, italienska polisen och böter. Nu tänker jag tillbaka på min tid i OK Tylöskog med min dubbelpartner Ann-Sophie och undrar bara- vad kom det sig egentligen att vi lade ner karriären! Vi kanske missade en del...!

Inte visste jag att du fyller jämnt, kära Ann-Marie! Jag hänger inte med, hur kan det vara så? Hörde att du firar på resande fot, och det gör du rätt i! Hoppas att du och din älskling får sköna dagar dit ni ska, sol och värme och sinnesro. Ända sedan jag var liten har du funnits med mig på något sätt. En kompis och större syster som jag speglat mig i. Vi har mycket gemensamt. När du kommer hem ska jag åka till dig med en blomma och sjunga en trudelutt. Men tills dess får du äppelblom av mig och varma kramar!

Jag blir så ledsen när jag ska berätta detta. Och samtidigt så glad. Det var så starkt och kändes som en enorm tröst.
Det är inget kul att vara sjuk. Det går bra att ligga still ett par dagar, läsa böcker och lyssna på radio men det är ensamt. Tråkigt. Även om mannen och mamman hör av sig regelbundet och frågar hur man mår är man just ensam. Utlämnad åt sina egna tankar. Det är då det väller upp. Saknaden efter pappa. Det ofattbara blir tydligt. Att jag inte kan ringa honom mer och språka om sånt vi brukade prata om. Just i en sådan tanke hör jag fågelsång från övervåningen. Går upp för trappan och in i sovrummet. Dörren till balkongen är öppen och på balkongräcket sitter han. Den lilla talgoxen med den klaraste sång jag har hört. Högt och klart sjunger han så hela sovrummet vibrerar och jag känner det så starkt. Pappas närvaro. Han säger till mig att inte vara ledsen, utan att leva vidare och ta tillvara på dagen. Plötsligt har han visat sig och gett mig en hälsning från himlen. Som en brygga rätt in i den obegripliga oändlighetens land.
Jag saknar dig så pappa, men du ska veta hur tacksam jag är att du kom förbi mig en stund.