Jag sitter ute. Bara ben i april. Den älskade jeanskjolen är på, det betyder att det är sommar i april. Ofattbart. Ovanligt! Men alldeles underbart! Lyssnar på duvorna som kuttrar hos grannen. Småfåglarna sjunger. Ett liv och ett kiv i busken. Funderar över livet och allt som hänt de senaste två åren. Tänker på pappa, tänker på mamma, tänker på mig själv. Känner att skrivandet och musiken har gett mig ny kraft när all energi var borta. Känner att våren är livgivande och läkande. Känner att solen är den bästa trösten och musiken en oöverträffad medicin. Är tacksam över att min kropp svarar på vårens upplivningsförsök, den vill leva och den vill glädjas. Vitsippornas tid är nu. Jag har varit i vitsippslandet varje dag den här helgen och jag ångrar inte en minut där. Vitsipporna är min vackraste, spädaste lycka!